Det stora lugnet byttes mot den stora hetsen
Efter två rofyllda dagar på Fårö kom jag idag tillbaka till storstadsmetropolen Visby. Mamma och Pappa har skämt bort mig med mat, vin, snacks, bullar, kaffe. Jag har inte lyft ett finger. Det enda ansträngande de tvingade med mig på, var att jaga tillbaka en liten lammunge som smitit ut genom staketet. Jag, som låg på tomten och solade, var ultimat klädd för en mindre räddningsaktion. I bikini, flipflops och pilotbrillor kastade jag mig ut över familjens marker. Den lilla rackaren var inte särskilt begåvad (kastade sig med huvudet före mot stenmuren) men ack så snabb när han satte fart. När han var på väg tillbaka ut mot raukarna (fel håll) fick jag göra en tjurrusning för att stoppa honom.
Eftersom flipflops inte är världens mest springvänliga skor, ramlade de förstås av och orsakade en vass sten rakt in i hälen. Nu väntar jag på mitt livs första blåmärke under foten, och haltar gör jag när jag går. On top of all måste jag promenera hem från jobbet ikväll, eftersom min cykel står kvar vid Gutavallen. Där står den bra, som vi brukar säga. Lammungen, förresten, hittade snart ett hål att hoppa tillbaka igenom. Min tro är dock att han snart är ute igen. Fårskalle...
Åkte till Ekeviken både fredag och lördag. Badade, och det var faktiskt inte alls kallt. Kunde till och med ligga i och plaska. I lördags var det rena rama Australien-vågorna som barnsliga jag och barnsliga Pappa kastade oss i. Jag ska helt klart skaffa en surfbräda och bli den första surf chicken på Ekevikens strand.
Tillbaka i stan var det direkt till jobbet som gällde. Bengan vägrade ta sin egen bil vilket medörde att jag fick köra distributionsbil till dagens dressyrtävlingar. En distributionsbil är, för er som inte vet det, högerstyrda. Jag har aldrig kört så försiktigt i hela mitt liv, och min förhoppning är att jag aldrig ska behöva göra om det.
Till dressyrtävlingarna på Silikaten (jag envisas med att felaktigt kalla det för Sillkanten...) tog jag mig iallafall till slut, och det var belöningen för allt elände. Att titta på vackra passager, piruetter, galoppombytten och sidvärtsrörelser var som balsam för mina trötta ögon och ömmande själ. Att dessutom få klappa en mysig hästmule var bara pricken över i:et. Inte ens regnet kunder förstöra stämningen.
Under eftermiddagen och kvällen har jag redigerat, skrivit och valt ut bilder (fick fota själv igen). Nu känner jag mig sjuk av trötthet, och stackars Vikarie-Nisse som jobbat själv hela helgen känner nog likadant. Nu vill vi gå hem. Och gör det snart.
Förresten gjorde jag debut som krönikör i gårdagens tidning. Hade skrivit en snabbt hofrafsad text om FRA-lagar och övervakningskameror, som enligt Emma skulle bidra till att hela journalistkåren vände sig mot mig. (Ja, jag tycker inte en FRA-lag verkar så dumt!) Kände mig inte helt nöjd dock, så i fredags skrev jag om hela alltet och mailade iväg till Nisse. Sedan kändes allt så mycket bättre... Enligt Pappa Journalisten tyder det bara på att jag är arbetsvillig och på väg att bli en bra journalist. Peace.
Eftersom flipflops inte är världens mest springvänliga skor, ramlade de förstås av och orsakade en vass sten rakt in i hälen. Nu väntar jag på mitt livs första blåmärke under foten, och haltar gör jag när jag går. On top of all måste jag promenera hem från jobbet ikväll, eftersom min cykel står kvar vid Gutavallen. Där står den bra, som vi brukar säga. Lammungen, förresten, hittade snart ett hål att hoppa tillbaka igenom. Min tro är dock att han snart är ute igen. Fårskalle...
Åkte till Ekeviken både fredag och lördag. Badade, och det var faktiskt inte alls kallt. Kunde till och med ligga i och plaska. I lördags var det rena rama Australien-vågorna som barnsliga jag och barnsliga Pappa kastade oss i. Jag ska helt klart skaffa en surfbräda och bli den första surf chicken på Ekevikens strand.
Tillbaka i stan var det direkt till jobbet som gällde. Bengan vägrade ta sin egen bil vilket medörde att jag fick köra distributionsbil till dagens dressyrtävlingar. En distributionsbil är, för er som inte vet det, högerstyrda. Jag har aldrig kört så försiktigt i hela mitt liv, och min förhoppning är att jag aldrig ska behöva göra om det.
Till dressyrtävlingarna på Silikaten (jag envisas med att felaktigt kalla det för Sillkanten...) tog jag mig iallafall till slut, och det var belöningen för allt elände. Att titta på vackra passager, piruetter, galoppombytten och sidvärtsrörelser var som balsam för mina trötta ögon och ömmande själ. Att dessutom få klappa en mysig hästmule var bara pricken över i:et. Inte ens regnet kunder förstöra stämningen.
Under eftermiddagen och kvällen har jag redigerat, skrivit och valt ut bilder (fick fota själv igen). Nu känner jag mig sjuk av trötthet, och stackars Vikarie-Nisse som jobbat själv hela helgen känner nog likadant. Nu vill vi gå hem. Och gör det snart.
Förresten gjorde jag debut som krönikör i gårdagens tidning. Hade skrivit en snabbt hofrafsad text om FRA-lagar och övervakningskameror, som enligt Emma skulle bidra till att hela journalistkåren vände sig mot mig. (Ja, jag tycker inte en FRA-lag verkar så dumt!) Kände mig inte helt nöjd dock, så i fredags skrev jag om hela alltet och mailade iväg till Nisse. Sedan kändes allt så mycket bättre... Enligt Pappa Journalisten tyder det bara på att jag är arbetsvillig och på väg att bli en bra journalist. Peace.
Kommentarer
Trackback
