This is the shit. My shit.

Min första upplevelse av de ack så populära Stångaspelen var inte okej. Per hade pratat lyriskt i veckor om magin med detta event - folket, solskenet, stämningen! Jag kom dit i fredags, småbakis och mentalt förvirrad av diverse omtumlande händelser kvällen före. Så fort jag klev ur bilen öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Och slutade inte förrän jag var tillbaka i Visby. Ensam på redaktionen med ansvar för att det fanns text på båda två sportuppslagen kände jag en lätt press att hitta bra storys.
Det gjorde jag inte.
Kände hur hoppet lämnade min lekamen och var nära att börja gråta och ge upp. Tog mig dock i kragen och genomförde en enkät med publiken och en intervju med den 13-åriga vinnaren i ungdomarnas gutniska femkamp. 2500 tecken, check.
Tillbaka på redaktionen kom Per in för att se hur det gick för mig. Fast egentligen kom han för att skratta åt mitt buttra humör och provocera fram hatförklaringar till Stånga, vädergudarna och världen i allmänhet.
En lätt panik infann sig när jag insåg att jag inte hade en aning om hur jag skulle få ihop redigeringen. För lite text, för mycket bilder, totalt kaos. Sidorna kom hursomhelst iväg till tryck men resultatet är jag väl inte direkt stolt över...

I går gick det inte precis bättre. På plats i Stånga öppnade sig himlen återigen. Fick som tur var snabbt tag i ett knäck och var klar på en timme. På bra humör återvände jag till Visby för att tanka bilen. Sen satt jag (och nu skojar jag inte) i en kvart (!) på Statoil och letade förgäves efter knappen som man öppnar tanklocket med. Ringde till slut allvetande Per, men inte ens han kunde hjälpa mig! Gav upp idén om bensin och körde in till redaktionen. Knatade in genom entrèn. gick småvisslande nerför korridoren och WEEEEEEEEEEEEEEEEEE! gick larmet igång. Hjärtattacken var inte långt borta men jag lyckades stänga av larmet och med Pers hjälp (såklart) ringa och hindra Securitas från att göra en utryckning.

Och Albin lyckades upptäcka att tanklocket - ja det öppnar man helt enkelt genom att trycka på det...

Så, nu ska jag och Per snart iväg på den allra sista Stångaspelsdagen. Även om vår relation (min och Stångaspelens alltså) började halvknackigt så tror jag på oss två i slutändan. Vi får nog ett lyckligt slut idag. Utan regn, med fantastiska idrottsprestationer och klockrena citat.