This is the shit. My shit.

-Hälsa dimman, sa Jocke som stannade hemma när resten av klassen skulle fira att redaktionsövningen var över och lovet var här.
Men jag kom aldrig så långt. In i dimman alltså. Innan dess slog nämligen förnuftet till.
"Du håller på att bli för full" tutade varningssignalerna. Och tack vare dem drack jag vatten resten av kvällen. Klokt beslut.

-Skönt att se att du är tillbaka på banan, sa Martin och syftade på att jag verkade glad och dansade och överhuvudtaget var med ute.
Och det får jag väl tacka Melody Club för. För det var under deras uppträdande som jag mådde bra och faktiskt hade roligt. När jag och Joel trängdes längst fram och blev bjudna på rosévin direkt ur någon norrbottnings flaska.

Men när Mallan och Tobbe hånglar i ett hörn, Emma är lycklig över de faktum att hon ska hem och koka snabbmakaroner, Martin leker bitter musikrecensent och Frida för längesedan är förlorad till sina riktiga vänner, tar det glada slut.  Och snöslaskregnet blandas med tårar när jag promenerar hem till Nacksta, där barnfamiljerna säljer sprit till minderåriga. Trots att jag lovat mig själv att inte gråta. Men sånt funkar ju aldrig.

När jag vaknar klockan sju och inte kan se något, tror jag att jag är död. Sedan inser jag att jag somnat med geléögonmasken på. När jag sedan känner efter hur jag mår, inser jag att jag förmodligen nästan är död. Huvudet dunkar som aldrig förr och magen är i uppror. Men två Treo och några timmars sömn senare är jag på banan igen.Vad vore världen utan Treo.
Lisa tar med mig på loppis och vi hittar en levande katt som vi tyvärr inte får köpa. I tvättstugan har en svettig afrikan tagit min tvättid och jag får hjälpa en annan svettig afrikan att få igång sin tvättmaskin. Torktumlaren är trasig och återigen hänger alltså tvätt över hela lägenheten.
Men nu är väskan packad, klockan 08.11 går tåget till Stockholm och ikväll ska jag och Mallan kolla schlagerfestivalen och äta kopiösa mängder godis.
Life goes on, vare sig man vill det eller inte.