This is the shit. My shit.

Japp, det var jag själv som skrev det i min ledare på redaktionsövningen i höstas. Och likväl sitter jag nu här och, ja just det, bloggar. Det är ju skrämmande vilken lättpåverkad liten människa man är ändå.
Men, jag vill dock framhålla, att det under de senaste två dagarna uppkommit två starka skäl till denna bloggs födelse;
1. En så otroligt underbar kommentar från min vän Emma som bara måste få komma ut till allmänheten:
 Torsdag eftermiddag sitter jag, Frida och Malin och fikar på Barista i Sundsvall. Vi pratar om helgen. Jag (nydumpad ska påpekas) vill ta det lugnt, alla andra vill supa som vanligt. Emma ska hem till pojkvännen.
Jag: -Jag måste hitta nya nyktra kompisar
Emma: -Skaffa en pojkvän!
Snacka om att strö salt i såren. Tack för den, Gotland!

2. Allt skitsnack från vissa människor i min klass och deras bloggar som bara måste få något slags bemötande i det offentliga samtalet:
Är det okej att låtsas vara nära kompis med någon, kramas och kalla folk för "gumman", för att sedan deklarera i sin blogg att man hatar personen mest i hela världen? Okej? Logiskt? Icke. Raka puckar, om jag får be. Nu handlade det inte om mig men ingen ska fan snacka skit om min bästis. Så det så.

Peace out. Snart blir det mer bloggande. Nu när jag väl börjat kommer jag säkert inte kunna sluta.