Det finns alltid en ursäkt att inte träna
Om en timme ska jag befinna mig på Blodcentralen på Sundsvalls Sjukhus för att testa mig för lite alla möjliga roliga saker, för att se om jag får bli blodgivare. I går talade jag om för Lisa att jag minsann skulle ta cykeln dit, för att få gratis motion och spara 38 kronor på busskostnader. Hon tyckte det lät smått vansinnigt eftersom vägen till sjukhuset inte bara är lång utan dessutom består av en enda lång uppförsbacke. Men nej då, jag skulle minsann ta cykeln. Jag har cyklat till radion en gång, och hem hela vägen från Birsta en annan. Då är det visserligen bara nedförsbacke, men ändå...
Hursomhelst vaknade jag upp i morse, solen sken och cykelvädret kunde inte vara bättre. Det kunde däremot träningsvärken. Sätter jag mig på Kerstin (ja hon heter så, min lilla cykel) kommer jag garanterat att avlida av smärta innan jag hunnit till Bultgatan.
Så nu har jag skramlat ihop 38 kronor från myntsamlingen och väntar på att bussen ska gå. Det bästa med att åka buss är att man får en hel halvtimmes ostörd I-Podlyssning.
Håll nu tummarna för att jag inte lider av gulsot, syfilis, HIV eller HTLV.
Hursomhelst vaknade jag upp i morse, solen sken och cykelvädret kunde inte vara bättre. Det kunde däremot träningsvärken. Sätter jag mig på Kerstin (ja hon heter så, min lilla cykel) kommer jag garanterat att avlida av smärta innan jag hunnit till Bultgatan.
Så nu har jag skramlat ihop 38 kronor från myntsamlingen och väntar på att bussen ska gå. Det bästa med att åka buss är att man får en hel halvtimmes ostörd I-Podlyssning.
Håll nu tummarna för att jag inte lider av gulsot, syfilis, HIV eller HTLV.
Kommentarer
Trackback
