This is the shit. My shit.

Eftersom Mor och Far befinner sig i Champagne (och precis messade att de just vaknat och att de skulle få resans första bubbel klockan 10.00...) har jag tagit på mig ansvaret att vakta Siw. Siw, ni vet. Familjens 7,5-åriga svarta virvelmarsvin. Som visslar när man kommer hem och väcker en med sina pipanden om man inte gått upp och gett henne frukost före 09.00. Hon, ja. En söt liten varelse som får hjärtat att bulta lite extra.

Men, som alla marsvinsvänner vet är 7,5 år en aktningsvärd ålder för ett marsvin, och eftersom Siws syster Barbro dog redan för två år sedan har vi länge förberett oss på en eventuell bortgång. Och eftersom Barbro prickade in att dö när vi alla var bortresta och Stora Syster ensam passade båda barnen, känns det nästan ödesbestämt att Siw skulle få för sig att dö just nu.

Så därför kunde inte jag sova igår kväll. Eftersom jag låg och funderade på vad jag skulle göra om Siw låg livlös i buren. Eller om hon mådde dåligt, och jag var tvungen att ta henne till veterinären som skulle säga att det är bäst att låta henne somna in. Och jag skulle bli tvungen att ringa till jobbet och förklara, och Mamma vill ju helst vara med och begrava Siw och skulle jag då lägga henne i frysen så att vi kunde ha en liten ceremoni och oj oj oj det blev inte mycket sömn här inte...

Som tur var levde lilla Siwan och var pigg och hungrig som vanligt i morse. Thank God.