This is the shit. My shit.

Okej, det är dags att erkänna vad ni kanske inte alla visste om. Jag är en hästnörd. Som åttaåring började jag i ledgrupp och träffade på min första kärlek - en vit, smågrinig valack vid namn Nero (som ironiskt nog betyder svart). Under de följande 12 åren ägnade jag mig åt skänkelvikningar, galoppfattningar, halvhalter, ryktning, barbackaridning, luciatåg till häst, manryckning, stallgolvssopande, broddning... Nu har det gått ett par år sedan jag slutade rida, och jag saknar det som fasen! Så fort jag ser en häst får jag en liten tår i ögat och minns alla fina stunder med Pirren, Marren, Eliza och de andra.

Så jag bestämde mig för att lägga mina surt förvärvade sparpengar på att börja rida igen! Efter ett litet mail till min gamla ridskola (som har bytt ut varenda pålle och i princip hela personalen sen jag var där senast) fick jag svar att ja visst, det finns plats för hästsuktande Elsa i en grupp. Jippie, jag ska få rida igen!
På torsdagar klockan 17.30.

Fan. Fan. Fan. Fan. (Tack för lånet, Thåström.)
Om jag jobbar till fem är det fysiskt omöjligt att tio minuter senare befinna sig på Stockby Ridcenter för samling. Omöjligt. Så jag grämer mig. Gräm, gräm, gräm.