This is the shit. My shit.

När jag var liten hatade jag mitt namn. Eftersom ingen annan hette som jag. Elsa. Värsta tantnamnet. Så fort någon skulle dra ett roligt exempel med en gammal kärring, fick de alltid heta Elsa.
"Ja men tänk när Elsa, 92, ska gå hem från affären och blir påhoppad av ett gäng gangsters".

Jag ville hellre heta något modernt, och gärna något som var så långt att man fick ett smeknamn. Typ Therese, och kallas för Tess. (Det här var innan en aggressiv tjej från Skarpnäck, som hette just Tess, började i parallellklassen)
Men ju äldre jag blev lärde jag mig att uppskatta mitt namn. Det är faktiskt jävligt praktiskt att inte heta som alla andra och att slippa bli kallad Malin L eller Långa Anna. Och nu döper ju folk gladeligen sina barn till Elsa. Det innebär alltså att när jag är Mamma kommer jag att vara cool för att jag heter som tonåringarna och inte som alla andra mammor. Det ni.

Och nu har det gått så långt att Elsa ligger på fjärde plats över vad nyfödda svenska flickor döps till. Elsorna are here to stay!