Lite ilska har ingen dött av

Okej, man ska inte strö salt i såren och jag ska inte KLAGA på Susanna Kallur för sanningen är att det bara är jäkligt synd om den ekorrliknande flickstackaren.

MEN jag måste få förvånas över hennes reaktion när hon stod rakt på näsan efter den allra första häcken i dagens semifinal. Hon kikar upp, förvånad, omtumlad, chockad säkert. Därefter klämde hon fram ett par tårar.

Men var fanns ilskan?!

Bara tanken på att själv ha laddat i fyra år, proppat i sig värktabletter och tjatat rehab för att ta sig till OS och därefter springa på en kanontid i försöket men sen SNUBBLA och missa finalen på grund av detta.
Jag hade svurit, slagit till kinesfunktionären som kom fram, örfilat mig själv och lämnat arenan med ett vrål.
Av ilska. På mig själv.

Lite ilska och jävlar anamma kanske skulle bidra till några svenska medaljer.
Lite som Ara Abrahamian ungefär. Där har vi en kille som uttrycker sina känslor. Även om han "hade släppt det" dagen efter.

Mer ilska åt svenskarna!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback