This is the shit. My shit.

Natt-Janne brukar påpeka att vi på Sporten också helst ska skriva ut våra sidor och hänga upp på väggen så att de på natten kan se vad vi har för jobb. I dag hade jag (för första gången på fem veckor) tid och minne nog att faktiskt göra detta. Det blev ett historiskt ögonblick.
Jag tog min fälttävlan/ungdomsvarpa-sida, bar högtidligt in den på centralredaktionen och sa stolt:
- Janne, titta vad jag gör nu!
Först såg han häpen ut. Sedan orolig. När han sedan såg att jag närmade mig väggen med ett stort vitt ark i handen sken han istället upp.
- Underbart!
Dage blev lika glad han:
- Det här är historiskt, det är nästan så vi borde ta en bild! utbrast han.
Janne bara mös:
- Er tjejer kan man lita på. Här har jag tjatat på killarna på sporten i tio år att de ska hänga upp sina sidor. Härligt!

Det bara värmer i kroppen. Dagens goda gärning. I morgon går dock Janne på semester. Det kommer inte riktigt att vara samma sak här utan honom.

Jag gillar varpa. Tro det eller ej, men i går och i dag har jag NJUTIT av att titta på timslånga matcher i varpa-SM. I dag var jag tom tvungen att lyssna på direktsändningen i radio eftersom jag inte kunde vara kvar där ute längre. Och what can I say, Gotland äger i sin egen sport. Såklart. Synd bara att Malin Karlsson och Tommy Pettersson förlorade parkulan idag.
Oh herregud, hör hur jag låter....

Min första upplevelse av de ack så populära Stångaspelen var inte okej. Per hade pratat lyriskt i veckor om magin med detta event - folket, solskenet, stämningen! Jag kom dit i fredags, småbakis och mentalt förvirrad av diverse omtumlande händelser kvällen före. Så fort jag klev ur bilen öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Och slutade inte förrän jag var tillbaka i Visby. Ensam på redaktionen med ansvar för att det fanns text på båda två sportuppslagen kände jag en lätt press att hitta bra storys.
Det gjorde jag inte.
Kände hur hoppet lämnade min lekamen och var nära att börja gråta och ge upp. Tog mig dock i kragen och genomförde en enkät med publiken och en intervju med den 13-åriga vinnaren i ungdomarnas gutniska femkamp. 2500 tecken, check.
Tillbaka på redaktionen kom Per in för att se hur det gick för mig. Fast egentligen kom han för att skratta åt mitt buttra humör och provocera fram hatförklaringar till Stånga, vädergudarna och världen i allmänhet.
En lätt panik infann sig när jag insåg att jag inte hade en aning om hur jag skulle få ihop redigeringen. För lite text, för mycket bilder, totalt kaos. Sidorna kom hursomhelst iväg till tryck men resultatet är jag väl inte direkt stolt över...

I går gick det inte precis bättre. På plats i Stånga öppnade sig himlen återigen. Fick som tur var snabbt tag i ett knäck och var klar på en timme. På bra humör återvände jag till Visby för att tanka bilen. Sen satt jag (och nu skojar jag inte) i en kvart (!) på Statoil och letade förgäves efter knappen som man öppnar tanklocket med. Ringde till slut allvetande Per, men inte ens han kunde hjälpa mig! Gav upp idén om bensin och körde in till redaktionen. Knatade in genom entrèn. gick småvisslande nerför korridoren och WEEEEEEEEEEEEEEEEEE! gick larmet igång. Hjärtattacken var inte långt borta men jag lyckades stänga av larmet och med Pers hjälp (såklart) ringa och hindra Securitas från att göra en utryckning.

Och Albin lyckades upptäcka att tanklocket - ja det öppnar man helt enkelt genom att trycka på det...

Så, nu ska jag och Per snart iväg på den allra sista Stångaspelsdagen. Även om vår relation (min och Stångaspelens alltså) började halvknackigt så tror jag på oss två i slutändan. Vi får nog ett lyckligt slut idag. Utan regn, med fantastiska idrottsprestationer och klockrena citat.

I tisdags sprang jag på mina forna gymnasiekompisar Anna och Sabina och deras vänner Frida och Emelie. Sociala och alkoholtörstande Elsa blev överlycklig över lite gå-ut-sällskap (Jo, Emma ÄR party, men hon jobbar jämt när jag är ledig och tvärtom)
Under förfesten introducerades jag för leken "Knulla, döda, gifta sig med". Det hela är mycket enkelt. Man får tre kända personer, som man måste välja att göra ovanstående med. Otroligt roande lek som aldrig går att bli trött på eftersom det finns oändligt många kändisar i denna värld. Höjdpunkten var dock i går när dilemmat kom upp:
- Usama bin Ladin, Michael Jackson och George Bush?
Sabina: -Döda Michael Jackson, gifta sig med Bush och ligga med Usama
Jag: -Ligga med Usama?? Why?
Sabina: -Men, Usama är ju definitionen av en bad guy!

Och vi vill ju alla ha de där lite farliga männen, eller hur...?

Per, 31 år och erfaren sportreporter. Så erfaren att han i morse fick sitta med i TV 4:s Nyhetsmorgon och diskutera Wimbledon med Lasse Anrell, Steffo och gänget. Men även solen har sina fläckar.
- Tills för inte så länge sedan trodde jag att ponnyer var små hästar. Alltså att de blev hästar när de blev äldre.

Som Per sa, tur att Steffo inte ville prata ridsport i rutan.

Kanske blev jag efter helgen bortskämd utav Gåsemoras hemodlade grönsaker. Men om man medvetet ratar Coop Forums gråtrista jordgubbar och köper på torget istället, där en glad gotländska skriker "Nyplockade jordgubbar!" i ens öra, ska man då inte ha någonting för det?
Tydligen inte. Jorgdubbarna som står till allmännt förfogande på mitt skrivbord har visat sig kunna smaka både jord (Kanske okej me tanke på att de faktiskt heter JORD-gubbar...) och gräs, och dessutom innehållit en mask.
Per plockade upp en gubbe, såg masken och lade äcklad ner den igen.

I orienterings-PM:et står det att det inte kommer finnas varken glada eller sura gubbar i skogen. (Och då tror jag inte de pratar om jordgubbar) Kan någon orienteringsbevandrad själ förklara för mig vad detta sytfar på? Det är säkert något internt inom orienteringsvärlden, det ska säkert vara roligt, men det går inte riktigt hem. Inte hos mig iallafall...

Efter två rofyllda dagar på Fårö kom jag idag tillbaka till storstadsmetropolen Visby. Mamma och Pappa har skämt bort mig med mat, vin, snacks, bullar, kaffe. Jag har inte lyft ett finger. Det enda ansträngande de tvingade med mig på, var att jaga tillbaka en liten lammunge som smitit ut genom staketet. Jag, som låg på tomten och solade, var ultimat klädd för en mindre räddningsaktion. I bikini, flipflops och pilotbrillor kastade jag mig ut över familjens marker. Den lilla rackaren var inte särskilt begåvad (kastade sig med huvudet före mot stenmuren) men ack så snabb när han satte fart. När han var på väg tillbaka ut mot raukarna (fel håll) fick jag göra en tjurrusning för att stoppa honom.
Eftersom flipflops inte är världens mest springvänliga skor, ramlade de förstås av och orsakade en vass sten rakt in i hälen. Nu väntar jag på mitt livs första blåmärke under foten, och haltar gör jag när jag går. On top of all måste jag promenera hem från jobbet ikväll, eftersom min cykel står kvar vid Gutavallen. Där står den bra, som vi brukar säga. Lammungen, förresten, hittade snart ett hål att hoppa tillbaka igenom. Min tro är dock att han snart är ute igen. Fårskalle...

Åkte till Ekeviken både fredag och lördag. Badade, och det var faktiskt inte alls kallt. Kunde till och med ligga i och plaska. I lördags var det rena rama Australien-vågorna som barnsliga jag och barnsliga Pappa kastade oss i. Jag ska helt klart skaffa en surfbräda och bli den första surf chicken på Ekevikens strand.

Tillbaka i stan var det direkt till jobbet som gällde. Bengan vägrade ta sin egen bil vilket medörde att jag fick köra distributionsbil till dagens dressyrtävlingar. En distributionsbil är, för er som inte vet det, högerstyrda. Jag har aldrig kört så försiktigt i hela mitt liv, och min förhoppning är att jag aldrig ska behöva göra om det.

Till dressyrtävlingarna på Silikaten (jag envisas med att felaktigt kalla det för Sillkanten...) tog jag mig iallafall till slut, och det var belöningen för allt elände. Att titta på vackra passager, piruetter, galoppombytten och sidvärtsrörelser var som balsam för mina trötta ögon och ömmande själ. Att dessutom få klappa en mysig hästmule var bara pricken över i:et. Inte ens regnet kunder förstöra stämningen.

Under eftermiddagen och kvällen har jag redigerat, skrivit och valt ut bilder (fick fota själv igen). Nu känner jag mig sjuk av trötthet, och stackars Vikarie-Nisse som jobbat själv hela helgen känner nog likadant. Nu vill vi gå hem. Och gör det snart.

Förresten gjorde jag debut som krönikör i gårdagens tidning. Hade skrivit en snabbt hofrafsad text om FRA-lagar och övervakningskameror, som enligt Emma skulle bidra till att hela journalistkåren vände sig mot mig. (Ja, jag tycker inte en FRA-lag verkar så dumt!) Kände mig inte helt nöjd dock, så i fredags skrev jag om hela alltet och mailade iväg till Nisse. Sedan kändes allt så mycket bättre... Enligt Pappa Journalisten tyder det bara på att jag är arbetsvillig och på väg att bli en bra journalist. Peace.

Per: Gör aldrig det fatala misstaget att fråga en varpaspelare hur länge han har spelat varpa. Det heter kasta varpa. Inte spela.

En gul post-it pryder nu min datorskärm. "Man KASTAR varpa, man spelar inte!! OBS!"

Jag har vetat det länge. Mina vänner och min familj också. GT:s sportredaktion var dock lyckligt ovetande om att de anställt en språkpolis som sommarvikarie. Se bara hur Per reagerade på min ankomst till tidningen:
http://www.helagotland.se/blogg/bloggare.aspx?blogg=879330

Men som han konstaterar var jag efterlängtad. Det är faktiskt inte okej att stapla huvudsatser på varandra och att ha fyra kommatecken i samma mening. För att inte tala om ingresserna...
Nu ska GT-sportens språkrykte förbättras. My mission this summer.
Så det så.