This is the shit. My shit.

Eftersom skolan inte tar upp särskilt mycket av vår dyrbara tid åkte Amy, Jag och Lisa upp på Norra Berget för en lugn stund i naturen.

Det började bra med barnsligheter på lekplatsen...

...fortsatte med lite idylliska foton i 1800-talsmiljö...




...och såklart våfflor framför brasan



Men sedan hände något. Bakom oss på våffelhaket satt den berömde huggormsmannen. Han började genast tala med oss om sina huggormar och frågade ut oss om vilka vi egentligen var. Vi upptäckte att artighetsstilen inte fungerade så till slut kastade vi i oss våra sista våffeltuggor och flydde ut till utsiktsplatsen.

Där blev det om möjligt ännu värre. En gulklädd man stod och stretchade mot muren och tittade länge på oss innan han kom fram. Han undrade om vi kunde ta en bild på honom med hans kamera vilket jag såklart ställde upp på. Han poserade framför vyn över Sundsvall och jag klickade. När jag frågade om han blev nöjd med bilden, sa han:
- Gärna en till, om det går bra.
- Ja visst, svarade jag.
- Men jag behöver lite tid då, sa han.

Sedan intog han en mycket märklig position. Han böjde knäna, satte ihop handflatorna, lutade sig lätt bakåt och började rulla på ögonen. Det såg ungefär ut som om han skulle göra en bakåtvolt. Jag, som inte förstod om han bara förberedde sig, avvaktade säkert en minut innan jag insåg att han inte skulle ändra sin ställning och tog till slut en bild. När han hörde klicket tackade han, tog sin kamera och försvann in i skogen.

Lisa hade nästan lika svårt som jag att hålla sig för skratt men bidrog med en tolkning av mannens pose. Observera ögonen.